Björnens Tid

En kall, nordvästlig vind svepte över den stora, öppna ytan. Temperaturen hade gradvis sjunkit, och ett tunt snölager bildade små vallar mellan vilka bar is kunde skönjas. Mörkret kom tidigt redan i början på den långa vintern, och det krävdes ett tränat öga för att kunna urskilja nyanser i det karga och ogästvänliga landskapet.

Olof Bremberg hade fiskat här i snart femtio år och kände till varje grund och djup och allt däremellan. Nätfiske under is är en krävande syssla, speciellt i sådana förhållanden, men Olof Bremberg hade aldrig haft ont av vare sig ansträngning eller kyla. Han uppskattade kampen och påfrestningen, även om belöningen i form av fisk inte alltid motsvarade arbetsinsatsen. Ett rejält istäcke låg redan. Senhösten hade varit ovanligt kall med förhållandevis lite nederbörd, så isen hade fått växa sig tjock utan isolerande snötäcke.

Bremberg drog upp isborren och böjde sig ner för att rensa bort kvarvarande is. Det gällde att arbeta fort, temperaturen skulle snart få hålet att frysa igen. Han gick bort till snöskotern och började lyfta ut den utrustning som skulle krävas. Ögat fångade en rörelse vid en udde inte långt ifrån där Bremberg befann sig. Han försökte fokusera, och för en kort sekund tyckte han sig se en människa röra sig ute på isen. Men det verkade osannolikt. Bremberg la ifrån sig de båda näten och ansträngde sig ytterligare för att tolka den kontur som nu avtecknade sig mot den mörknande bakgrunden. Omedvetet skakade han på huvudet, för från där han stod såg det ut som en vuxen person, en kvinna. Vad eller vem det än var så verkade personen vandra på isen i ostlig riktning ut mot … Ingenting.

Bremberg var vid god vigör såväl kroppsligt som mentalt, trots att han inte var någon ungdom längre, men här började han tvivla på sina förmågor. Ju mer han tittade, desto säkrare blev han dock. Så försvann figuren plötsligt, och isen låg åter tom. Vinden tilltog, och Bremberg väcktes ur sina tankar. Han slängde tillbaka näten i skoterkälken, startade Lynxen och styrde med full gas mot platsen där han sett det han trodde sig ha sett. Avståndet krympte snabbt, och han tänkte att det måste väl ha varit någon form av synvilla ändå. Varför skulle en normal människa vara ute på isen i det här vädret? Han ströp sakta gasen, och ljuskäglan från skotern föll på en öppning i istäcket. Bremberg lät motorn vara på och klev av. Än en gång svor han för sig själv. Det här hade inte funnits tidigare.

Vid öppningens västra del syntes fotspår, omisskännligen gjorda av en människa som verkade ha gått rakt fram utan avvikelser eller tvekan och klivit rakt ut i djupet. Bremberg plockade fram sin mobiltelefon, och medan han tryckte in 112 tog isen i den stora, svarta vaken snabbt igen förlorad terräng.

Det första skottet kom från ingenstans, eller så beskrev i alla fall kriminalinspektör Dan Walther det i efterhand. I verkligheten hade han sett det komma, om än i en overklig och absurd sekvens där tiden tycktes stå stilla.

Efterkonstruktionen var ett försök att omformulera det som hänt, men innerst inne visste Walther: han hade tappat fokus, haft tankarna på annat. Walther befann sig i slutet av en vecka som hade börjat riktigt illa, och sedan dess hade det bara gått utför.

Objektet var en av södra Stockholms och därtill Sveriges största narkotikagrossister, men denne hade ändå lyckats undvika lagföring. Som huvudman gav han order och liken staplades på varandra, men han själv hade hittills aldrig kunnat knytas till något av morden. Mannen, som hade sitt ursprung i Libanon där han en gång verkat i en underrättelseenhet kopplad till Hizbollah, hade haft det goda omdömet att helt avhålla sig från spårbar kommunikation. Hans order förmedlades bara muntligt. En analog lösning i en digital tid, och den fungerade.

Den enhet på NOA, Polisens nationella operativa avdelning, som Dan Walther tillhörde hade jobbat med att bygga ett hållbart case mot mannen och tyckt sig kunna skönja ett visst ljus i tunneln. En lyckad rekrytering av en av huvudmannens, om inte närmaste så i alla fall relativt närstående, medarbetare hade gett Walther och hans kollegor ny insikt i objektets förehavanden. Så hade det i alla fall varit fram till för några dagar sedan, då källan hade tystnat. Ett missat möte, en död telefon och en misstanke om att telefonen inte var ensam om  det ödet. Det var nämligen en annan av huvudobjektets talanger: att identifiera förrädare i de egna leden. Det hade hänt förr och alltid med samma resultat, en permanent lösning utan ångerrätt.

Den här morgonen hade polisen förberett en husrannsakan i en industrifastighet i Tumba där man misstänkte att man skulle hitta såväl narkotika och vapen som spår efter den numera tysta källan. Walther hade suttit med sin kollega i en bil parkerad en bra bit från fastigheten och väntat på att insatsstyrkan skulle inleda och säkra byggnaden. De hade uppsikt över en gång- och cykelväg där en ensam ung man kom gående. Mannen hade tittat in i bilen men utan uppenbart intresse, och Walther hade noterat honom men inte vidare tänkt på saken.

Han hade annat att tänka på, som till exempel att hans fru sedan tolv år hade lämnat ett överraskande besked. Det hade varit ett samtal på några minuter med konsekvenser som haninte riktigt fått grepp om än. De senaste tre nätterna hade han fått begränsat med sömn, och det kändes. Walther sneglade på sin kollega som satt och läste något i telefonen. Väntan var ett stående inslag i polislivet. Walther lutade sig tillbaka i sätet och blundade medan han lät tankarna vandra.

När han några sekunder senare öppnade ögonen stod killen bara där framför motorhuven. Samme unge man som tidigare passerat bilen. Walther tittande in i ett par tomma ögon, och sedan gick allt väldigt snabbt. Pistolen, som visade sig vara en 9 mm CZ av tjeckiskt fabrikat, materialiserade sig plötsligt i den unge mannens hand. Walther hann skrika till sin kollega att ta sig ur bilen samtidigt som han själv tryckte ner handtaget på passagerardörren. Kollegan reagerade direkt men fastnade i bilbältet, vilket sinkade hans flykt från det slutna utrymmet. Den unge mannen riktade pistolen mot bilen och tryckte av tre skott i snabb takt. Vindrutan krossades och kupén fylldes med glassplitter. Ett skrik, som Walther tolkade som att hans kollega blivit träffad, skyndade på den manöver han själv var i färd med. Väl ute ur bilen snubblade han till men fann snart fotfästet. I en enda rörelse drog han sitt tjänstevapen medan han vred kroppen mot skytten för att finna en riktpunkt. Ännu en smäll kom, och en svidande smärta på utsidan av halsen fick honom att tillfälligt tappa fokus, men så fann han den unge mannen i siktlinjen.

Utredningen visade atgt han hade fått iväg sex skott varav tre träffade. Ett av dem i sidan på gärningsmannens huvud, vilket bedömdes vara det dödande skottet. En vecka som börjat med att Walthers fru berättat att hon hade träffat en annan och ville skiljas avslutades med hans första verkanseld i tjänsten med dödlig utgång. Enda trösten i bedrövelsen var att hans kollega verkade okej. Den keramiska bröstplattan i skyddsvästen hade tagit skottet. Kollegan var mörbultad och chockad men skulle repa sig. Dan Walther, däremot, kände att ett seismiskt skifte hade ägt rum. Inget skulle bli sig likt igen.

Mannen lutade sig fram över det mörka glasbordet och mötte sin gästs blick medan han levererade ett kuvert under bordet. Det mottogs utan kommentar. De satt i ett hörn av den omfångsrika baren Northall på Corinthia Hotel i London. Så här i slutet av november var den julpyntad med smakfulla blomdekorationer och koreograferad ljussättning. Mannen, som i vanliga fall inte drack vid den här tiden på dagen, hade för syns skull beställt in två Churchills Desk till sig och sin gäst. Han hade reflexmässigt noterat var hotellets övervakningskameror fanns. Träning och erfarenhet garanterade att möten som dessa inte skulle registreras som något annat än ännu ett affärsmöte bland många på ett etablissemang som Corinthia. I kuvertet fanns information och instruktioner som mannen visste skulle destrueras efter läsning.

”Då skålar vi för framgång, tycker jag”, sa han och höjde sitt glas.
”Det gör vi, Mischa”, sa gästen med allvarlig min.

Hans ursprung var tydligt, men i en stad som London stack det inte ut, tvärtom. Han tillhörde den nya köpstarka klassen, sådana var alltid välkomna.

Mischa var pragmatiker och just nu sammanföll deras intressen, vilket var allt som räknades. Men han visste att spelplanen snabbt kunde förändras. Till dess, tänkte han, medan de slog ihop sina glas i en lätt touch. Mischa nickade till en förbipasserande servitör och bad om notan. Det var dags att röra på sig. Nästa del i den här operationen var komplex, men han trivdes med utmaningar. Hans föregångare hade misslyckats på ett katastrofalt sätt, och Mischa hade blivit kallad att ta vid.

Notan levererades, och Mischa la tre 20-pundssedlar i kvittofodralet varpå han reste sig och tog på sig ytterrocken. Snart stod han utanför hotellets huvudentré där han bad om en taxi.

”Paddington station”, sa han kort till chauffören innan han steg in.
Jag kommer att sakna den här staden, tänkte han medan taxin lämnade Whitehall Place och tog sikte på Paddington där Heathrow Express väntade.

Inne i baren la servitören de nyligen mottagna sedlarna i ett kuvert. De skulle inte gå in i kassasystemet. Varför visste servitören inte, men han var en lojal medarbetare och gjorde som han blivit tillsagd. Kuvertet la servitören intill kassaapparaten innan han gick ut och tog nya beställningar. När han en stund senare återkom var det borta.

I en tidszon österut satt samtidigt Marcus och vägde för- och nackdelar medan han studerade folkmassan som myllrade kring Svampen, den populära mötesplatsen på Stureplan i Stockholm. Marcus var grundare av och delägare i en mindre känd men väl anlitad konsultfirma. Till skillnad från sina gelikar i de här kvarteren hade de en affärsidé som byggde mindre på finansiella tjänster och mer på vad man kallade ”affärsdrivande och supporterande tjänster med global räckvidd”, allt givetvis formulerat på engelska.

Det där med global räckvidd hade Marcus själv kommit på, även om substansen i påståendet kunde ifrågasättas. Vad firman med det intetsägande namnet Beringson & Partners specialiserade sig på var tjänster som kom nära och ibland överskred gränsen till vad lagen stipulerade. Svensk lag sågs i allt väsentligt som rådgivande, snarare än som något som nödvändigtvis måste följas, om det fanns pengar att tjäna. Ingen med namnet Beringson arbetade på firman, det var bara ett namn som Marcus tyckte lät bra. Ibland använde han det som ett alias, men då i kortad form och med förnamnet Jens. J.B, det var initialer som tilltalade Marcus. Vem de syftade på fick betraktaren avgöra.

Det hela fick honom att känna sig lite hemlig, som i barndomens drömmar. Sant var att Marcus hade en misslyckad juristkarriär bakom sig, men i kombination med mer kreativa förmågor hade juridiken ändå visat sig vara kommersiellt gångbart och han hade funnit en kundgrupp. En välbärgad sådan.

En klient hade just lämnat kontoret efter diskussioner om ett högst udda men lukrativt förslag. Besökaren hade varit vältalig och haft goda referenser. Han hade låtit förstå att budgeten var omfattande, och de hade kommit överens om en förstudie och en action plan. Marcus tryckte ner en knapp på interntelefonen. Alltför old school kanske, men han gillade känslan. Lite Wall Street, helt enkelt. Snart öppnades dörren och firmans assistent och allt i allo tittade frågande på honom.

”Mia, kan du boka ett flyg upp till Norrland och en hyrbil. Något bra”, sa mannen samtidigt som han la in det nyligen signerade kontraktet i ett säkerhetsskåp.
”Norrland, kan du vara mer specifik?” svarade assistenten, som själv kom från Gävle. Hon var van men tyckte ibland att Östermalmspojkarna var mer än lovligt korkade.
Marcus tittade på en anteckning framför sig.
”Arjeplog.”

Mannen uttalade ortsnamnet som om det låg på andra sidan jorden och assistenten kunde inte annat än att le. Det var kanske det som menades med ”global reach”.

”När och hur länge? Hotell?” frågade hon för att fylla i kunskapsluckorna.
”I början på nästa vecka, öppen retur. Och ja, försök hitta ett drägligt boende, om det går.”
”Absolut”, sa assistenten och lämnade sin chef.

Arjeplog, tänkte hon, vad kan vara så intressant där att det lockar en asfaltstjänare som Marcus att resa dit? Hon visste i och för sig svaret, för det var samma som för allt som hände på den här firman. Pengar, pengar och åter pengar.