Syndaren

Han var så van vid mörker att andra sinnen hade skärpts under de veckor som han tillbringat i detta helvete. Därför lyssnade han intensivt. Skjulet omfattade fyra väggar och ett golv, plåttak, inga sanitära möjligheter annat än en hink i ett av hörnen. Hetan och bristen på vatten hade i perioder gjort att han försökt dricka sin egen urin med liten eller ingen framgång.  

Under de två första veckorna hade han haft en olycksbroder att samtala med. En amerikan, hjälparbetare, idealist, nedbruten och halvdöd. För ett par dagar sedan hade han hämtats och hans skrik på hjälp hade ekat kvar i den dammiga hettan i skjulet. Sedan hade det blivit tyst. Han gjorde sig inga illusioner. Han visste vad de här människorna var kapabla till.  

Han hade ingen klocka men hade lärt sig att sätta tiden på ett ungefär utifrån ljud och aktiviteter utanför. Han bedömde nu att klockan var tidig morgon, kanske 04.00, ett tag kvar till gryningsbönen, Fajr. Han hörde de bekanta nattljuden, getter som rörde sig bland varandra, en lös hund som ibland kom in i området, höns som i den tidiga morgontimmen kacklade till kort för att sedan tystna.  

Men där fanns något annat därute den här natten. Han ansträngde hörseln än mer och filtrerade bort allt överflödigt. Det var mer en förnimmelse än något annat. Skuggor som tyst närmade sig. Han kände död därute men inte sin egen. En kort suck av ett liv som släcktes vandrade in i den lilla glipa som skiljde dörren från golvet. I samma springa såg han en röd prick dansa förbi och han förstod.  

Tyst sträckte han ut sig på mage och knäppte händerna bakom huvudet. Sedan väntade han. Dörren öppnades med ett knäckande ljud och han hörde kängorna mot det knarrande golvet. Ytterligare röda punkter dansade genom det lilla skjulet och han kände hur någon satte sig på knä bredvid honom.  

_"Name?"_  

Han vred på huvudet och tittade in i ett par nattgoggles. Vid dörrposten stod ytterligare två personer, deras vapen riktade ut i natten.  

_"Feldt."_

_"Hoffman?"_  

Han skakade på huvudet.  

_"When?"_ fortsatte soldaten medan han gjorde tecken mot sina kamrater vid dörren.  

_"Two days ago."_

_"Ok, let’s get you out of here."_

Han kände starka händer som lyfte upp honom i stående ställning. Hans ben bar honom knappt så han fick stödja sig mot en av männen. Väl ute ur sitt fängelse såg han konturerna av två av sina plågoandar ligga på marken. Övrigas liv hade släckts i sina sängar.  

En hund började skälla och han hörde det bekanta ljudet av en helikopter som närmade sig. De sista femtio metrarna bars han bokstavligen då han inte orkade hålla sig stående än mindre gående.  

Efter ytterligare ett par minuter svepte en MH-47G Chinook ner och tog mark med rotorerna i full kraft. Ilastningen tog bara sekunder och sedan lyfte den. Inne i det sparsamt upplysta utrymmet satt en man med intensiva blå ögon iklädd civila kläder. Mannen log mot Feldt och nickade kort.  

Helikoptern steg snabbt i höjd och Feldts blick vändes ner mot den plats där han hade accepterat att hans liv skulle ta slut, innan han slöt ögonen och lät sig svepas in i mörkret. 

...

Ulrika Ericsson lämnade Göteborgs Tingsrätt klockan 14.10. På vägen ut ringde hennes mobil och hon noterade att det var hennes man som än en gång sökte henne. En viss irritation kom över henne men hon visste att hon var orättvis. Jonas var bara omtänksam och orolig. Hon tänkte kompensera för sin frånvaro de senaste veckorna genom att överraska honom när hon kom hem. Lite god hemlagad mat, ett gott vin och kanske en kärleksstund om inte tröttheten tog över.

Som ansvarig åklagare för en av Göteborgs största gängrättegångar hade hon genomlevt en intensiv period. Hårt tryck internt, media och en egen vilja att nå målet med fällande domar i allmänhet och en i synnerhet. Hon skulle precis svara när hon hörde en röst bakom sig.

”Bra jobbat idag.” Ulrika vände sig om och mötte kriminalkommissarie Mikael Fors blick. Fors var polisiär förundersökningsledare och satt parallellt och följde rättegången. Hon stannade upp och väntade in honom.

”Tack, Mikael, vi får hoppas att det räcker hela vägen.” Ulrika log ett trött leende. Hon gillade Fors som i sin attityd var som en terrier, han vägrade ge sig och det behövdes i det här fallet.

”Trevlig helg.” Paret passerades av Anders Gunnarsson, den huvudåtalades advokat som gjort en förmögenhet på att försvara gängkriminella. En säker och aldrig sinande inkomstkälla i dagens Göteborg.

Ericsson och Fors nickade kort tillbaka och mumlade något ohörbart. Den professionella koden krävde visst hyfs men båda föraktade Gunnarssons attityd och flamboyanta stil. Det var som om han med sina skräddarsydda kostymer och backslick hade sett för många amerikanska gangsterfilmer.

”Snart är det över, åk hem och ta hand om dig själv nu. Finns inget mer att göra här.” Mikael Fors hade rätt, de hade gjort allt som stod i deras makt, så nu var det bara att vänta och se.

”Tack detsamma, Mikael, åk hem till familjen nu och glöm de här dårarna en stund.”

”Det ska jag, det kommer snart flera.”

Med den lätt cyniska kommentaren, baserad på erfarenhet tog de farväl av varandra. Fors vek av längs Skånegatan i riktning mot polishuset och Ulrika satte riktningen mot Ullevigaraget. Hon stannade vid övergångsstället och väntade in grönt ljus. Det var en vacker vårdag precis efter påsk och solen värmde fortfarande. Ulrika tog upp sin telefon och skrev till Jonas att hon var klar och på väg hem. Sedan lät hon mobilen slinka ner i handväskans mörker.

Trafikljuset slog om till grönt och hon satte fart, ivrig att få komma hem. Hon hörde aldrig elmopeden som kom körande bakom henne på övergångsstället. På den färdades två personer klädda i svarta hoodies och näsdukar som täckte munnen. När mopeden var i färd med att köra om henne drog den bakre personen på mopeden upp en pistol. På mindre än någon meters avstånd avfyrades tre skott mot Ulrika som föll till marken. Mopeden med gärningsmännen fortsatte sedan över Skånegatan i riktning mot Ullevi.

En ambulans som av en slump kom körande längs Ullevigatan kom till platsen innan SOS hade hunnit ropa ut jobbet. Livräddande åtgärder kunde därmed sättas in direkt och medan sirener tändes upp i hela centrala Göteborg lastades åklagare Ulrika Ericsson in i ambulansen. Ambulansföraren föranmälde att de var på väg in till akutmottagningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset med en svårt skottskadad kvinna i 30-årsåldern. De hade trots allt hittat en svag men ändå kännbar puls. Sjukvårdaren som satt bak i ambulansen gav henne dock låga odds. Det var inte första gången han hade transporterat skottskadade och den här hängde på en tråd.

...

Feldt öppnade ögonen. Samma dröm igen. Han lyfte på sitt armbandsur vars dioder angav att klockan var 03.15. Samma tid igen. Svetten hade fuktat hans lakan. Alkoholen ville lämna hans kropp och den kämpade emot, eller så var det tvärtom. Samma sak varje natt. Han steg upp och gick ut i köket. Spolade upp ett stort glas vatten, drack ur och fyllde på igen. Elden hade dött i köksspisen och det kändes kallt. Han drack ur det andra glaset och ställde det i diskhon.

Han hade haft samma återkommande dröm i nästan ett halvår. Han förstod var den kom ifrån men inte varför. Synder från förr som fortsatte att ge eko. Han tog sig tillbaka till sängen och sträckte på de fuktiga lakanen. Han lade sig ner och slöt sina ögon. Sömnen skulle kanske återkomma men tankarna tog honom till hans dotter. Han visste vad han måste göra men han kände sig märkligt osäker. Han skulle ta tag i det på morgonen. Efter en stund försvann han in i en orolig sömn.

När han vaknade igen var beslutet givet och fattat. Han skulle ta sig så snabbt som möjligt till Göteborg. Som vanligt hade sömnen bara återkommit sporadiskt så vid 05.00 steg han upp. Kylan i köket var påtaglig och elden i vedspisen tog sin tid för att höja temperaturen. Under tiden började han packa. I en garderob hittade han en gammal duffelbag som fick duga. Han stoppade ner det nödvändigaste och tänkte att resten fick han väl köpa under färd.

Utanför huset blåste nu en snål vind och det redan befintliga snötäcket hade spätts på något under natten. Det började ljusna vid horisonten men fortfarande låg landskapet i delvis mörker. Grannen Öhmans utebelysning spred ett blekt sken över den öppna ytan husen emellan. Feldt slog på den gamla transistorradion som stod i köksfönstret. Vädret övergick till Ekonyheter och huvudnyheten var mordförsöket på hans dotter. Nyhetsuppläsaren tillförde ingen ny information bara att polisen under natten genomfört en rad husrannsakningar med oklart resultat. Vidare informerades Feldt om att hans dotters tillstånd ansågs kritiskt men stabilt. Efter att ha spenderat så mycket tid på ställen där människors liv ofta ändades av vapenvåld så visste han att uttrycket, kritisk men stabil, inte sa så mycket annat än att allt kunde hända. Nyheten följdes av en uppdatering angående utvecklingen i Ukraina samt en förestående klimatkonferens. Feldt slog av radion.

Han drack sitt svarta kaffe medan han försökte göra sig presentabel för omvärlden. Han hade hällt upp hett vatten i det lilla handfatet i köket. Rakhyveln plöjde genom den flera dagar gamla skäggstubben. Han tittade på sig själv i spegeln och skakade omedvetet på huvudet. Hans en gång imponerande fysik hade tagit stryk över åren. De breda axlarna fanns där och i proportion till midjemåttet så såg det fortfarande acceptabelt ut, åtminstone med kläderna på. Han hade aldrig varit fåfäng men han hade begåvats med en naturligt lättränad och muskulös fysik som han över tid känt en viss stolthet över. Han hade inte tappat allt. De långa vandringarna i skog och mark samt vardagsuppgifterna här i gränslandet mellan skog och fjäll hade hållit igång kroppen till en viss nivå men den övriga delen av levernet hade haft ett högt pris. Han var inte lång men inte kort heller, han mätte 180 cm i det senaste passet men ålder och gravitation hade nog knuffat honom under det strecket.

Huden i ansiktet var slapp och de en gång klarblå ögonen var lätt blodsprängda. Alkoholen och bristen på sömn hade gått hårt åt honom. Han tog en sax och försökte hyfsa till det fortfarande mörka och tjocka håret så gott han kunde. Till slut nöjde han sig. Det fick bli ett besök senare hos en riktig frisör. Han stoppade ner necessären i väskan och bar ut den till bilen. Han hade inte någon biljett men hans plan var att ringa och boka en under den tre timmar långa resan till Luleå och Kallax flygplats.

Han gick ett varv i huset, spisen fick slockna av sig själv. Fotogenkaminen i allrummet som även utgjorde Feldts sovrum hummade troget på. Han hade fyllt upp med fotogen så den skulle hålla sig något dygn. Han lät nyckeln sitta kvar på insidan av ytterdörren och satte sig sedan i bilen. Han skulle ringa Öhman och be honom titta till huset och fylla på fotogen. Han visste inte hur länge han skulle bli borta. Här uppe spelade det ingen roll, tiden var relativ.

...