Viskaren

Bohdan Anastas höll hårt i sin fars hand samtidigt som han sneglade upp mot sin mor som log ett varmt leende tillbaka. Bohdan, som numera var familjens enda kvarvarande barn efter det att hans syster dött under en raketbeskjutning mot deras gamla hemstad Bachmut i östra Ukraina, var åtta år. Båda hans föräldrar var djupt troende och Bohdan var nu deras kvarvarande skatt och, som hans namn antydde, en gåva från Gud.

Efter en resa genom Ukraina och Polen hade familjen klivit av färjan i Trelleborg några veckor innan jul. Då de hade få eller inga kontakter i Sverige så hade de slutligen tagit hjälp av en frivilligorganisation med bas i Göteborg. Bohdan och hans familj hade erbjudits ett tillfälligt boende i ett mindre samhälle norr om staden, där man nu hade vistats i snart tre månader. Familjen var väldigt tacksamma för all hjälp och de uppskattade lugnet i Sverige, men trots allt längtade de hem.

Bohdan hade placerats i en skola där ytterligare några barn från Ukraina beretts plats. Förvisso en temporär lösning, men ett ställe att få gå till och träffa andra. Det hade hunnit bli mitten på februari och det innebar ett första skollov för den unge Bohdan. För att bryta det invanda mönstret hade familjen bestämt sig för att åka in till Göteborg. De hade läst om ett evenemang inne i shoppingcentret Nordstan som omfattade olika prova på-aktiviteter för barn samt ett musikuppträdande av en för dem okänd svensk kvinnlig artist. Som de förstod det var hon en stor celebritet, speciellt i sin hemstad Göteborg.

Bohdan var inte bortskämd med vare sig utflykter eller annat och strålade av glädje och förväntan när de klev in i Nordstans myller av människor. Det märktes att det var lov, och även om inflation och annan oro i världen gjorde sig påmint så var gallerian fylld med folk denna lördag i början av sportlovsveckan. Klockan var strax efter 12:30 och planen var att först lyssna på musiken, vilken enligt programmet skulle börja klockan 13:00. Sedan skulle Bohdan få leka av sig en stund innan de unnade sig en tidig familjemiddag på någon restaurang i närområdet.

De kryssade fram genom den stora inomhusgallerian med sikte på dess norra del där en scen var uppbyggd. I anslutning till scenen fanns en yta som delvis bestod av två mindre padelbanor samt en fotbollsplan i miniformat där full aktivitet rådde. Bohdan var lite nervös eftersom han inte kände någon, men den känslan övertrumfades av hans leklust. Det blev snart tydligt att den artist som skulle uppträda var mer än populär. Framför och runt den lilla scenen stod folk redan och trängdes och fler var på gång. För att inte hamna mitt i det så valde Bohdans föräldrar att ställa sig mot väggen i anslutning till en butik. De hade inte direkt någon bra siktlinje mot scenen, men det gjorde inget. De skulle lyssna och det räckte.

I en öppen miljö som ett köpcenter samlas av naturliga skäl alla kategorier av människor, och Nordstan i Göteborg var inget undantag. Bevakning och ordningshållning var här en uppgift primärt för ordningsvakter, inte polis. Butiksägarföreningen hade under lång tid framfört önskemål om ökad polisnärvaro, men som situationen var i staden var resurserna begränsade och såg ut att så förbli. Den här dagen befann sig dock inte bara en utan två fotpatruller på plats. De hade sammanstrålat i anslutning till musikscenen och stod nu grupperade på var sida.

Mattias Östlund var 29 år och hans poliskarriär hade precis börjat. Efter tre år i yttre tjänst hade cynismen börjat krypa in i hans sinne och sömnen var redan påverkad av treskiftet. Den här dagen var han dock såväl utvilad som på gott humör. Han gjorde dagpass, och att slippa åka på larm hela tiden utan i stället vara ute bland folk så här trivdes han med. Hans kollega Sofie var i färd med att försöka hjälpa en ung tjej som verkade otröstlig av någon okänd anledning. Han lät Sofie sköta det samtidigt som han svepte med blicken över den växande folkmassan. Mattias Östlund visste av erfarenhet att väldigt många unga människor på begränsad yta skulle innebära allt från tafsande till fickstölder och säkert något sjukdomsfall också. Nordstan hade denna dag hyrt in en extern sjukvårdsresurs och Östlund kunde se den en bit bort vid en klockbutik.

Klockan närmade sig 13 och trycket mot de avgränsande staketen vid scenen ökade. Någon skrek upprört till och Östlund såg hur en ordningsvakt gick fram och försökte lugna ett par tjejer i vad han bedömde vara tidiga tonåren. Det här kunde lätt bli rörigt, tänkte han, men enligt programmet skulle uppträdandet bara vara i 15 minuter, så det skulle de väl klara av.

Bohdan drog sin mamma i handen och hon böjde sig ner för att höra vad han ville.

”Mamma, jag är kissnödig.”

Han kände sig dum, men nu var det som det var och spänningen gjorde sitt till.

”Kan du vänta lite till bara? Tills musiken är klar?”

Irina Anastas kände inte till platsen och var osäker på var närmaste toalett fanns. Bohdan nickade kort och sa att han skulle försöka, medan hans mor reste sig och sökte med blicken för att försöka hitta någon toalettanvisning.

På scenen hade nu tre musiker kommit in och tagit plats. Sorlet ökade och den musik som loopades i bakgrunden tycktes öka i volym. Bohdan, som försökte förtränga sina behov, sneglade till höger och såg hur en kille med en stor svart bag sakta tog sig fram genom folksamlingen. Från sin horisont som sträckte sig 150 cm över markytan tyckte Bohdan att killen såg konstig ut. Han hade handskar på sig och en röd halsduk uppdragen över munnen. Vidare bar han en svart hoodie vars huva var uppdragen.

Bohdan hade sett sådana killar där de bodde och han tyckte inte om dem. Han kände sig plötsligt illa till mods och tittade upp mot sin mor som var upptagen med att försöka spana efter en toalett. Killen kom närmare och stannade precis intill Bohdan och hans familj, där han ställde ner sin väska på marken. Bohdan tittade på killen som kort mötte hans blick. För en kort sekund tyckte Bohdan att killen blinkade med ena ögat mot honom, men i vilket fall vände han snart bort blicken.

Mattias Östlund tittade rakt ut över folkmassan från där han stod. Hans kollega var fortfarande upptagen med den unga tjejens bekymmer. Östlund hade noterat en person som kommit gående västerifrån. Uppdragen hoodie, bandana som täckte en del av ansiktet. Typiska attribut för problem. Östlund tittade sig omkring för att se om personen, som uppenbart var en ung man, hade sällskap. Det verkade han inte ha, och det störde Östlund. Den här typen jagade gärna i flock, det var hans erfarenhet. Östlund knackade sin kollega på axeln och sa att han skulle röra på sig lite. Samtidigt hördes ett jubel och volymen stegrades kraftigt. Huvudanledningen hade precis klivit ut på scenen och den unga publiken skrek högt. Östlund fick göra en metkroksliknande rörelse för att komma runt publikhavet vars densitet nu hade nått sitt max.

På scenen inleddes den första låten och jublet blev om möjligt ännu högre. Östlund kom på sig med att nynna med, då låten hade varit en landsplåga under lång tid. Han kryssade sig fram samtidigt som han försökte hålla ett öga på killen med hoodien som fortfarande stod kvar. Den andra fotpatrullen verkade vara upptagen med något snett bakom scenen. Ett tag hade han tänkt engagera dem, men han lät det vara så länge. Han skulle först kolla och se vad det handlade om. Som polis i yttre tjänst utvecklade man fort en känsla – kalla den intuition eller vad som, men den hade sällan fel.

Bohdan försökte se vad som hände på scenen, men de som stod framför honom skymde sikten. Han hörde givetvis musiken, men hans nödläge eskalerade och styrde tankarna mot mer akuta frågor. Han tittade till höger och såg att den konstige killen hade försvunnit. Han skulle precis vända sig mot sin mor då han upptäckte att den stora bagen var kvar.

Mattias Östlund såg hur hans objekt började röra sig bort från där han befunnit sig. Östlund skyndade på sina steg, och på en distans av cirka tio meter möttes deras blickar. Killen stelnade till för en kort sekund men började sedan springa i riktning mot en av gallerians utgångar. Nu fanns där inga kvarvarande tvivel i Östlund som satte fart efter. Samtidigt som han tryckte in PPT-knappen på sin radio hördes applåder och visslingar från scenen bakom honom.

Bohdan drog sin mamma i armen igen och lätt irriterad böjde hon sig åter ner.

”Vi ska alldeles strax gå, Bohdan.”

Men Bohdan pekade i stället på den stora svarta bagen på marken och försökte kommunicera att någon glömt den. Hans mamma, som inte hörde eller inte förstod, böjde sig ännu närmare sin son.

På radion ropade Östlund ut att han låg efter en som sprang i riktning mot Kanaltorgsgatan. Informationen var ämnad för hans närmaste kollegor som lyssnade på samma talgrupp och han gav även ett kort signalement. Väl ute stannade han upp och svepte med blicken fram och tillbaka. Av den unge mannen syntes inget till. Östlund hade bara legat ett tjugotal meter efter, så han kunde inte fatta vart killen tagit vägen. Han hämtade andan kort innan han meddelade att han tappat. Inget brott var ju konstaterat … än, tänkte Östlund, men något handlade det om. Han drog ett sista andetag av luften utomhus och vände sig om för att gå tillbaka.

Bohdan pekade på väskan och ropade in i sin mammas öron.

”Mamma, en kille glömde den.”

”Okej, vi får säga till någon sen.”

”Men mamma …”

Ljusblixten kom först, en kritvit föraning om förstörelse och död. En tusendels sekund innan ljudet följde.

Den kraftiga tryckvågen slog ut rutorna i skjutdörrarna som Mattias Östlund precis skulle passera. Glassplittret slog in i hans kropp och ansikte med kraft, och det var som om en osynlig hand lyfte honom från marken för att sedan direkt kasta honom tillbaka. En kort stund tappade Östlund medvetandet innan han sakta vaknade till och försökte få upp sina ögon. Han kände något varmt och klibbigt som täckte hela ansiktet och förstod att det var hans eget blod. Öronen ringde och det var som om all kraft hade sugits ur hans kropp.

I någon del av sitt medvetande förstod polisassistenten vad som hänt, men han hade ändå svårt att ta in det. Skrik och springande fötter fyllde hans öron medan han försökte sätta sig upp. Han torkade ögonen så gott det gick och kunde börja förnimma den förödelse som fanns omkring honom. Han såg blödande människor som omtöcknade vandrade omkring som zombier medan andra låg livlösa på marken. Han lyfte blicken in mot gallerian och såg mest rök, men i bakgrunden kunde han uppfatta hur det brann. Han lyfte handen till sin mikrofon för att larma via radion, men upptäckte att den hade slitits bort av tryckvågen. Han försökte ställa sig upp men kraftig yrsel och illamående tvingade ner honom på knä och han började kräkas.

Någon sprang in i honom och han föll omkull på sidan. En stark smärta kändes från hans högra ben. När han tittade ner såg han ett gapande sår i låret där blodet verkade pumpa ut rytmiskt. Östlund förstod mitt i sin chock att han höll på att förblöda. Han sträckte sig ner och tog upp en av de två tourniqueter som han alltid bar med sig i en benficka. De var av typen CAT, Combat Application Tourniquet, och kunde avsnöra en skada och stoppa en blödning så effektivt som möjligt.

Han fick upp förpackningen medan han kände hur kraften bokstavligen rann ur honom. Han fick det första förbandet på plats och vred åt så hårt han mäktade med. Östlund kunde se att blödningen minskade men inte slutade. Han fortsatte med att öppna nästa och satte den lite längre upp mot ljumsken. I allt väsentligt upphörde nu blödningen,